Jag är en kille på 43 och kommer från Sala i Västmanland men bor sedan 7 år tillbaka vid västkusten i Laholms kommun.

Som barn var Jag osäker och blyg och tyckte inte alls om att gå i skolan. Medan många av de andra skolkamraterna hade fullt upp med att hävda sig, valde Jag att ta ett steg tillbaka och klev in i observatörsrollen. Visst blev Jag påverkad många gånger och trodde att  "sådär framåt och häftig vill Jag också vara", men som sagt Jag var för timid för att göra något väsen av Mig.

Sedan längre upp i skolåldern handlade det endast om att prestera - ju mer kunskap Du lyckades samla på Dig och formligen trycka in i Ditt huvud, för att sedan också se till att den stannade kvar där åtminstone tills det var dags för prov, desto inteligentare och värdefullare ansågs Du vara.

Det här fenomenet övergick Mitt förstånd och än en gång drog Jag Mig undan och fortsatte Mina observationer, vilket ledde till att Jag fick fortsatt "dåliga" betyg.

Enligt skolan (samhället) var Jag med andra ord ointelligent och frånvarande och alla vuxna samt lärarna stod hänfallna och kunde inget göra.

Det måste alltså vara något fel på Mig, började en röst i Mitt inre allt oftare göra sig hörd. Och på högstadiet i början av åttonde klass stannade Jag hemma en dag från skolan och gick sedan inte tillbaka mer under det året.

Hemma fanns det ingen som kunde stötta Mig då Mina föräldrar hade "fullt upp" med sig själva. Det skulle visa sig att Min far och mor också var två vilsna själar som någonstans i sitt inre önskade bli vägledda genom livet.

Jag fortsatte dock att registrera allt som vuxenvärlden sa till Mig och hur De sedan handlade. Då var Jag någonstans i tjugoårsåldern. Många gånger stämde det ju inte alls med varandra. De sa en sak och agerade sedan inte alls efter det.

Här blev alla krav och måsten från samhället plus alla dessa föreställningar kring "så här ska Du leva Ditt liv och gör Du inte det så är Du konstig"  övermäktigt för Mig.

Rösten från skoltiden hade nu övertygat Mig om att det verkligen var något fel på Mig. Trycket från vuxenvärldens samt myndigheters uppmaningar om att det nu var hög tid för Mig att ställa Mig i ledet och göra som alla De andra i samhället - det vill säga göra rätt för Dig, slog formligen Min sköra själ i tusen bitar.

Under de näst kommande åtta månaderna stängde Jag in Mig på Mitt rum och självömkade Mig själv till den grad att självmordstankarna var ett faktum. Turligt nog var Jag för rädd för att göra något åt saken. 

Men det var också rädslan som fick Mig att byta riktning då Jag helt enkelt fick nog av att vara rädd. Jag hade tänkt att nu då Jag var på bottens avgrund, så kunde det bara inte bli värre än så här.

Jag ställde sedan Mig själv frågan: Vill Du må bra Brolan? Och i det här läget var svaret en enkelt sak att besvara. Ja, det ville Jag!

För första gången i Mitt liv tog Jag ansvar för Mitt eget välmående och det här var endast början på Min fortsatta spännande och utvecklande resa, som sedan skulle leda Mig till den plats där Jag är idag.